Den bergatagna  ----> Noter! (ballad från Kolmården)

Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå.
Tiden görs mig lång
Så gick hon den vägen åt högaberget låg.
Men jag vet att sorgen är tung

Hon klappade på bergadörrn med fingrarna små.
"Statt upp, du höga bergakung, drag låsena ifrå!"

Och upp steg bergakungen, drog låsena ifrå.
Så bar han den bruden i silkesängen blå.

Så var hon i berget i åtta runda år,
Fick sönerna sju och en dotter så båld.

Och jungfrun hon gångar sig för bergakungen stå.
"Ack give, att jag finge till min moder hemgå!"

"Och nog kan du hem till din moder få gå,
Blott att du ej vill nämna sju barnen de små"

Och när som hon kom på sin kära moders gård,
Ute för henne huld moderen står.

"Och var har du varit så långan en tid?
Nu haver du väl varit i rosende tid?"

"Och inte har jag varit i rosende lid.
I berget har jag varit så långan en tid.

I berget har jag varit i åtta långa år,
Där har jag fött sju söner och en dotter båld."

Och bergakungen in genom dörren steg:
"Vi står du här och talar så mycket ont om mig?"

"Och inte har jag talat något ont om dig,
Men väl om det goda, du gjort emot mig."

Så slog han henne på blekan liljekind,
Så blodet det stank på snörekjorteln fin.

"Och packa dig på dörren och låt det ske fort!
Och aldrig skall du komma inför din moders port."

"Farväl min kära fader, farväl min hulda mor!
Farväl min kära syster, farväl min kära bror!

Farväl du höga himmel! Farväl du gröna jord!
Nu reser jag till berget, där bergakungen bor."

Så redo de sig över den mörka, långa skog.
Hon bitterligen grät, men bergakungen log.

Så gingo de berget sex gånger omkring,
Så öppnades dörren, och de stego in.

Ung dottern framsatte den röda gullstol.
"O vilen er här, min sorgbebundna mor!"

"Och hämten mig in de glasen med mjöd!
Därur vill jag dricka mig självan till död."

Och första drycken hon av mjödglasen drack,
Ögonen de lycktes och hjärtat det brast.